I våras samlades ett 40-tal personer i den lilla småländska byn Tolg där jag bor för att tillsammans bilda odlingsnätverket Tolgodlarna. Första aktiviteten blev en gemensam potatisåker. Nu är potatisarna upptagna och ligger och mår gott i en jordkällare. Under året har vi haft trevliga stunder i potatisåkern, lärt mycket av varandra, men också insett hur mycket jobb som ligger bakom maten vi äter.
Potatis hör ju ändå till en av de enklaste och minst arbetskrävande grönsakerna att odla, men oj vad vi har kämpat med hackor och grepar. Och någon har säkerligen ångrat beslutet att inte ta traktorn till hjälp. Men det är också i potatisåkern som vi plötsligt har insett potatisens verkliga värde. Vår potatis är minsann värd betydligt mer än de 6.90 kilot som vi får betala på stormarknaden i stan.
För många människor runt om vi världen kan en egen odling innebära skillnaden mellan hunger och mättnad. Medan vi i Sverige under lång tid har upplevt sjunkande matpriser så drabbas världens fattiga hårt av de globala prissvängningarna på mat. Men även för mig innebär det en viss trygghet att åtminstone veta hur man odlar potatis.
När jag läser nya boken Matens pris inser jag att bildandet av Tolgodlarna var en reaktion mot dagens storskaliga matproduktion. Jag läser om Brasiliens enorma sojafält som besprutas så kraftigt att arbetare förgiftas och dör. Jag läser om fiskodling i Vietnam som förorenar vattnet och bidrar till utfiskning. Jag läser om grisarna som äter sojan och om energiåtgången i de holländska växthusen som innebär att 30 gånger så mycket energi pumpas in än vad vi får ut av att äta paprikorna. Jag upprörs över hur små kaffebönder i Vietnam gör katastrofala förluster p.g.a. av att spekulationen i kaffebönor gör kaffepriset helt oförutsägbart, där skillnaden mellan vinst och förlust för bonden mest handlar om tur. Då känns det väldigt bra med tolgpotatisar på tallriken.
Efter Matens pris-bokens alla djupgående reportage från livsmedelsproduktionen slår tanken mig: kan det vara så att det är storskaligheten i systemen som gör det så svårt att få dem hållbara? Vid stordrift uppkommer ett antal problem. Stora monokulturer drar till sig skadedjur och sjukdomar. För att hålla dessa i schack krävs stora mängder bekämpningsmedel. I stora djurbesättningar sprids smittor snabbt och nya virus och bakterier utvecklas. Näringens kretslopp bryts i och med specialisering på antingen djuruppfödning eller växtodling. Växtodlarna tar till konstgödsel och djurgårdarna får mer gödsel än vad deras marker kan ta upp. På båda ställena läcker överskottet ut i vattendragen. På en föreläsning i en liten småländsk by häromkvällen gav en bonde en förklarig till den ökande storskaligheten: /-/ Det är prispressen som tvingar oss att bli större och större. De små har ingen chans till lönsamhet längre.
Jag funderar på hur ett hållbart, storskaligt jordbrukssystem skulle kunna se ut. Ser framför mig ett storskaligt system som rymmer småskalighet och diversitet. Där växelbruk tillämpas istället för monokulturer och bekämpningsmedel. En stor ägare skulle ha lättare att investera i t.ex. en biogasanläggning än en liten. Men vill vi verkligen att vår matproduktion ska vara i händerna på ett fåtal storföretag eller vill vi sprida ut den på en mångfald mindre aktörer? Personligen är jag övertygad om att ett utspritt markägande har större potential att skapa en livsmedelstrygghet och att mätta världens befolkning.
Till våren ska tolgodlarna bygga ett gemensamt växthus av våra gamla pet-flaskor och så blir det en odlingskurs så att vi kan lära oss mer och utbyta kunskaper. Och nästa säsong tar vi ett steg framåt i jordbrukshistorien och får hjälp av en ardennerhäst i potatislandet.